Sandra Lindholm

inget jag valt själv

Min vardag Permalink0
testerna som gjordes idag gick inte alls som jag tänkt mig. jag klev av alldeles för tidigt på beep, inte för att jag var trött. Utan ljumskarna/röven sa ifrån i varje vändning. Hur långt ska man gå på smärtgränsen egentligen? Så det är jag väldigt besviken över, att det inte funkar. För det funkade heller inte att utföra testet i spänst. Hoppa framåt, benen sa ifrån. skit, skit, skit.  Då brast det. Jag är så himla trött på att ont hela tiden. Och till er där ute som säger det, håll bara käften. ja, jag har ofta ont. Det är inget jag valt, och det är inget jag egentligen vill uppleva. Nu får jag göra det, och jag gör verkligen det bästa av situationen. Men det är tufft för psyket att känna att man hela tiden behöver börja om från noll, att man är en looser.
 Jag sliter, jag sliter som en hund för innebandyn. Tränar mycket utöver det jag ska göra, går hungrig men äter så jag klarar alla aktiviteter. Ser ni det? Nej, för ingen av er vet egentligen vad jag kämpar emot. Mitt mål är inte att stå i gymmet till jag är 95. Mitt mål är att få spela innebandy på elitnivå tills jag stupar. hur långt ska det behöva gå, innan man ger upp? Ibland orkar jag bara inte. Och idag var en sån stund där jag kände att; nu ger jag upp.....
Med mamma springades i hälarna, fick jag kasta vattenflaska, jag fick svära, jag fick berätta hur jag kände, jag fick gråta och jag fick börja om på 0 i hjärtat och huvudet. Jag fick ut allt som jag går och bär på. Efter att jag fått ventilera så gick jag ut, höll huvudet högt och beslutade mig för att köra vidare istället för att deppa ihop totalt.
 
jag är ingen förlorare.
 
Till top